Fyren på ön

Fyren på ön is a short story in Swedish about two friends who find an abandoned lighthouse on an island off the coast of Sweden. The English translation of the story is shown beside the Swedish version to help your understanding of the story. You can also listen to the story to help you improve your understanding of spoken Swedish.

Reading Swedish short stories is a great way to help you learn the language. Not only will it help you learn more vocabulary, but it will also help you get more familiar with Swedish grammar. Don't try to memorize every word in the story. The more you read the story, the more familiar the words will become, and the easier it will be to understand the story without looking at the English translation.

Swedish Short Story

Listen to the Story

Fyren på ön	The Lighthouse on the Island
Kapitel 1	Chapter 1
Nils och Mattias stod vid strandkanten, där vågorna sakta slog mot de hala klipporna. Framför dem reste sig den gamla fyren, en hög och tyst skepnad mot den gråa aprilhimlen. Den hade stått övergiven i många år, men rykten sa att något märkligt väntade på den som vågade undersöka den.	Nils and Mattias stood at the edge of the shore, where the waves gently lapped against the slippery rocks. In front of them loomed the old lighthouse, a tall and silent figure against the gray April sky. It had been abandoned for many years, but rumors said that something strange awaited anyone daring enough to explore it.
"Tror du att vi verkligen borde gå in?" frågade Nils och sköt upp glasögonen på näsan.	“Do you think we should really go inside?” Nils asked, pushing his glasses up his nose.
Mattias ryckte på axlarna, men leendet som lekte på hans läppar var fullt av nyfikenhet. "Det är bara en gammal byggnad. Vad skulle kunna hända?"	Mattias shrugged, but the playful smile on his lips was full of curiosity. “It’s just an old building. What could possibly happen?”
De tog sig försiktigt upp för den smala stigen som ledde till fyren. Dörren var rostig och knakade högt när de sköt upp den. Insidan var mörk och fylld av damm; den lilla ficklampan som Mattias hade med sig kastade långa skuggor över väggarna. Trappan som ledde upp till toppen av fyren verkade osäker, men deras nyfikenhet drev dem vidare.	They cautiously made their way up the narrow path leading to the lighthouse. The door was rusty and groaned loudly as they pushed it open. The inside was dark and filled with dust; the small flashlight Mattias had brought cast long shadows over the walls. The staircase spiraling up to the top of the lighthouse looked precarious, but their curiosity drove them onward.
När de kom till toppen möttes de av en hisnande utsikt över havet. Det kändes nästan som om tiden hade stannat. Men något fångade deras uppmärksamhet – ett gammalt skrivbord stod längst bort i rummet, och på det låg en bok med ett lockande mystiskt emblem.	At the top, they were met with a breathtaking view of the sea. It felt almost as if time had stood still. But something caught their attention – an old desk stood at the far end of the room, and on it lay a book with a mysterious emblem.
Mattias öppnade boken försiktigt, och hans ansikte förändrades. "Det här är... en dagbok," sa han, hans röst fylld av både förundran och oro. Sidorna beskrev livet för fyrvaktaren som en gång bodde här. Men det var de sista anteckningarna som verkligen fick dem att rysa – en berättelse om konstiga ljud och skuggor som svepte förbi på nätterna.	Mattias carefully opened the book, and his expression changed. “This is... a journal,” he said, his voice filled with both wonder and unease. The pages described the life of the lighthouse keeper who had once lived there. But the last entries truly sent chills down their spines – stories of strange noises and shadows that flitted by in the night.
Plötsligt hördes ett svagt ljud från trappan bakom dem. Nils och Mattias vände sig snabbt om och såg... ingenting. Men de kunde inte ignorera känslan av att de inte längre var ensamma.	Suddenly, a faint sound came from the stairs behind them. Nils and Mattias quickly turned around and saw... nothing. Yet they couldn’t shake the feeling that they were no longer alone.
Kapitel 2	Chapter 2
Nils och Mattias stirrade på varandra med uppspärrade ögon. Det svaga ljudet från trappan hade fått deras puls att rusa. Mattias slog igen dagboken och viskade: "Vi borde gå."	Nils and Mattias stared at each other with their eyes wide open. The faint sound from the stairs had made their pulse race. Mattias closed the diary and whispered: "We should go."
Men innan de hann ta ett steg hördes ljudet igen. Det var som om någon – eller något – långsamt rörde sig uppför trappstegen. Nils tände ficklampan och riktade den mot trappan. Ljuskäglan fångade bara damm som dansade i luften.	But before they could take a step, the sound was heard again. It was as if someone – or something – was slowly moving up the stairs. Nils lit the flashlight and directed it towards the stairs. The light cone only caught dust dancing in the air.
"Det måste vara vinden," mumlade Nils och försökte låta övertygad, även om hans röst darrade en aning. Men Mattias skakade på huvudet. "Det finns ingen vind här inne," svarade han lågmält.	"It must be the wind," Nils murmured and tried to sound convinced, even though his voice trembled a little. But Mattias shook his head. "There is no wind in here" he replied quietly.
Plötsligt hördes ett annat ljud, en svag viskning som verkade komma från väggarna. Det lät som om någon sa deras namn: "Nils... Mattias..." Rösten var knappt hörbar, men den gav dem båda kalla kårar.	Suddenly there was another sound, a faint whisper that seemed to come from the walls. It sounded like someone was saying their name: "Nils... Mattias..." The voice was barely audible, but it gave them both the creeps.
"Vi måste undersöka det här," sa Mattias, nu mer fast besluten än någonsin. Trots sin rädsla började han gå mot trappan med Nils tätt bakom sig. De tog försiktiga steg neråt, medan ljuset från ficklampan dansade över de slitna väggarna.	“We have to investigate this,” Mattias said, now more determined than ever. Despite his fear, he started walking towards the stairs with Nils close behind him. They took careful steps down, the light from the flashlight dancing across the worn walls.
När de nådde mitten av trappan såg de något som fick dem att stanna tvärt. En gammal lykta stod på ett av trappstegen, och den lyste med ett mjukt, varmt sken. Men det var ingen där som kunde ha tänt den. Mattias sträckte sig försiktigt fram för att ta upp lyktan, men i samma ögonblick slocknade den, och rummet sveptes in i mörker.	When they reached the middle of the stairs, they saw something that made them stop abruptly. An old lantern stood on one of the steps, and it shone with a soft, warm glow. But there was no one there who could have lit it. Mattias reached out carefully to pick up the lantern, but at the same moment it went out, and the room was swept into darkness.
Ett ekande skratt fyllde plötsligt luften. Det var djupt och hånfullt, och det kom från ingenstans – och överallt. Nils och Mattias blev paralyserade av skräck.	A laugh suddenly filled the air. It was deep and mocking, and it came out of nowhere – and everywhere. Nils and Mattias were paralyzed by fear.
"Vad är det här för plats?" viskade Nils, nästan ohörbart.	"What kind of place is this?" whispered Nils, almost inaudible.
"Jag vet inte," svarade Mattias, hans röst knappt mer än ett andetag. "Men vi måste ta reda på det. Eller så kommer vi aldrig härifrån."	"I don't know" replied Mattias, his voice barely more than a breath. "But we have to find out. Or we will never get out of here."
Kapitel 3	Chapter 3
Nils och Mattias stod kvar i mörkret, hjärtan bankande som trummor. Skrattet hade tystnat, men luften kändes tung, nästan elektrisk. De försökte samla sig, men det kändes som om skuggorna runt dem rörde sig.	Nils and Mattias stood there in the dark, hearts beating like drums. The laughter had stopped, but the air felt heavy, almost electric. They tried to gather themselves, but it felt like the shadows around them were moving.
"Vi måste ut härifrån," sa Nils plötsligt. Hans röst var skarp, nästan panikslagen.	“We have to get out of here,” Nils said suddenly. His voice was sharp, almost panicked.
Mattias höll med, men när de vände sig för att gå tillbaka ner upptäckte de att trappan som hade lett dem upp nu inte längre var där. Istället var det bara en mörk, avgrundsdjup schakt som gapade under dem.	Mattias agreed, but when they turned to go back down, they discovered that the stairs that had led them up were no longer there. Instead, it was just a dark, abysmal shaft gaping below them.
"Det här är omöjligt," viskade Mattias och tittade ner. "Trappan var precis här!"	“This is impossible,” Mattias whispered, looking down. “The stairs were right here!”
De två vännerna försökte förstå vad som hänt när de hörde ett svagt susande ljud – som en vind som svepte genom fyren, trots att det inte fanns några öppningar. Det var då de märkte det. På väggen mitt emot dem hade ett gammalt väggur börjat ticka. Det hade stått stilla tidigare, men nu rörde sig visarna bakåt.	The two friends were trying to figure out what had happened when they heard a faint hissing sound - like a wind sweeping through the lighthouse, even though there were no openings. That's when they noticed it. On the wall opposite them, an old wall clock had started ticking. It had been stationary before, but now the hands were moving backwards.
"Tid... går baklänges?" funderade Nils högt.	"Time... goes backwards?" Nils wondered aloud.
Plötsligt började rummet skifta. Väggarna verkade dra sig tillbaka, och det gamla träet i fyren började skimra, nästan som om tiden spolades bakåt. Fyren var inte längre övergiven. Den lyste med full kraft, och ljudet av röster ekade omkring dem.	Suddenly the room began to shift. The walls seemed to recede, and the old wood of the lighthouse began to shimmer, almost as if time was being rewound. The lighthouse was no longer abandoned. It glowed with full power, and the sound of voices echoed around them.
"Vi är inte ensamma," sa Mattias, och hans blick var fastspikad vid scenen framför dem. En ung man i fyrvaktaruniform stod nu vid skrivbordet med dagboken som de tidigare hade hittat. Han såg rakt på dem, som om han kunde se dem, trots att detta måste vara en vision av det förflutna.	“We're not alone,” Mattias said, his eyes fixed on the scene before them. A young man in a lighthouse keeper's uniform was now standing at the desk with the diary they had found earlier. He looked straight at them, as if he could see them, although this must be a vision of the past.
"Inkräktare," mumlade mannen lågt, och hans röst var hotfull. "Ni borde inte ha kommit hit."	“Intruders,” the man muttered low, his voice menacing. “You should not have come here.”
Fyren blev plötsligt iskall. Golvet under deras fötter började skaka våldsamt, och de fick gripa tag i räcket för att inte falla. Den gamle fyrvaktaren såg ut att tala, men hans röst var dold av det dånande ljudet som fyllde hela fyren. Ljuset från lamporna som nyss hade tänts började nu pulsera, och en strimma av ett blekt, blått sken spred sig från väggarna.	The lighthouse suddenly became ice-cold. The floor under their feet began to shake violently, and they had to grab hold of the railing to avoid falling. The old lighthouse keeper seemed to speak, but his voice was obscured by the thunderous sound that filled the entire lighthouse. The light from the lamps that had just been lit now began to pulse, and a streak of a pale blue glow spread from the walls.
"Vi måste ut härifrån, nu!" skrek Nils, men Mattias pekade mot dagboken, som låg kvar på bordet. "Den här dagboken är nyckeln," sa han. "Vi kan inte lämna den här."	"We have to get out of here, now!" shouted Nils, but Mattias pointed to the diary, which was still on the table. "This journal is the key," he said. "We can't leave it here."
Trots sin rädsla sträckte sig Mattias fram mot boken. När hans fingrar vidrörde pärmen kändes det som om hela världen stannade upp. Skakningarna upphörde, ljusen slocknade, och allt blev plötsligt stilla. Men det var något annorlunda. Rummet såg inte längre likadant ut. Möblerna var nya, och det fanns mat och färsk kaffe på bordet. Utanför fönstren hördes fågelkvitter och vågornas mjuka brus.	Despite his fears, Mattias reached out to the book. When his fingers touched the cover, it felt like the whole world stopped. The shaking stopped, the lights went out, and everything suddenly became still. But it was something different. The room no longer looked the same. The furniture was new, and there was food and fresh coffee on the table. Outside the windows, birds chirping and the soft sound of the waves could be heard.
"Vad har hänt?" frågade Nils och tittade sig omkring. Det var som om de plötsligt hade färdats tillbaka i tiden, till den tid då fyren fortfarande var i bruk.	"What happened?" asked Nils and looked around. It was as if they had suddenly traveled back in time, to the time when the lighthouse was still in use.
Dörren öppnades, och en gammal man steg in. Men såg han inte hotfull ut. Istället log han varmt. "Jag har väntat på er," sa han. "Ni är de första att återvända på många år."	The door opened, and old man entered. But he did not look threatening. Instead, he smiled warmly. “I have been waiting for you,” he said. “You are the first to return in many years.”
"Vad menar du?" frågade Mattias. Han höll fortfarande dagboken i handen.	“What do you mean?” Mattias asked. He was still holding the diary in his hand.
"Ni har väckt fyren," svarade fyrvaktaren. "Den har varit tyst i årtionden, men nu... nu kan den fylla sitt syfte igen. Men ni har ett val att göra."	“You have awakened the lighthouse,” replied the lighthouse keeper. "It has been silent for decades, but now... now it can serve its purpose again. But you have a choice to make."
"Vilket val?" undrade Nils, vars röst darrade av en blandning av skräck och förundran.	“What choice?” Nils asked, his voice trembling with a mixture of horror and wonder.
"Stanna och bli dess väktare," sa fyrvaktaren, "eller lämna och låt dess ljus slockna för alltid. Men vet detta: om ni går, kanske ni aldrig hittar vägen tillbaka."	“Stay and become its guardian,” said the lighthouse keeper, "or leave and let its light go out forever. But know this: if you go, you may never find your way back."
Kapitel 4	Chapter 4
Fyrvaktaren såg dem med en sorgsen blick när Nils och Mattias tog sitt beslut. "Vi kan inte stanna," sa Nils, hans röst försiktig men bestämd. "Det här stället... det är inte för oss."	The lighthouse keeper saw them with a sad look when Nils and Mattias made their decision. "We can't stop" Nils said, his voice cautious but firm. "This place is not for us."
Mattias nickade instämmande och lade ner dagboken på bordet. Fyrvaktaren suckade djupt. "Så var det sagt," mumlade han. "Men ni kommer aldrig att kunna återvända. Fyren låter inte det ske."	Mattias nodded in agreement and put the diary down on the table. The lighthouse keeper sighed deeply. "That's what it said," he mumbled. "But you will never be able to return. The lighthouse does not let that happen."
Plötsligt började världen omkring dem förändras. Rummet blev mörkt och förlorade sina klara konturer. En kall vind svepte genom fyren och fick dem att rysa. Fyrvaktaren försvann, liksom det ljus som hade omgett honom.	Suddenly the world around them began to change. The room became dark and lost its clear contours. A cold wind swept through the lighthouse and made them shudder. The lighthouse keeper disappeared, as did the light that had surrounded him.
"Vad händer?" frågade Mattias medan han famlade i mörkret. Men innan Nils hann svara, kändes det som om tiden stannade. Fyren drog sig undan, och de befann sig plötsligt på klipporna utanför.	"What's going on?" asked Mattias as he groped in the dark. But before Nils could answer, it felt as if time stopped. The lighthouse pulled away, and they suddenly found themselves on the rocks outside.
Havet brusade högt, och vinden rev i deras kläder. När de tittade tillbaka var fyren borta – inte bara mörk, utan helt försvunnen, som om den aldrig funnits.	The sea roared loudly, and the wind tore in their clothes. When they looked back, the lighthouse was gone – not only dark, but completely disappeared, as if it never existed.
"Var är fyren?" utbrast Nils.	"Where's the lighthouse?" exclaimed Nils.
Mattias skakade på huvudet. "Jag tror... den försvann. Och med den allt som den höll på att visa oss."	Mattias shook his head. “I think... it disappeared. And with it everything it was showing us.”
De gick tillbaka till stranden, där de möttes av en kuslig stillhet. Det var som om världen hade återgått till det normala, men ändå fanns en obehaglig känsla kvar. Ingen av dem kunde skaka av sig tanken på vad de hade sett och hur nära de hade varit att bli en del av något större – något som nu hade försvunnit för alltid.	They walked back to the beach, where they were met by an eerie silence. It was as if the world had returned to normal, yet an uneasy feeling remained. Neither of them could shake the thought of what they had seen and how close they had come to becoming part of something bigger - something that was now gone forever.