Kapitel 11 – En konstig konstutställning

Kapitel 11

Listen to the Story

En vecka efter målarkvällen bestämmer gruppen sig för att besöka en liten konstutställning i centrala Stockholm. Lars säger att den är “lite konstig, men rolig,” och det räcker för att göra Emma nyfiken.

Galleriet ligger i en källare. De går ner för en smal trappa och kommer in i ett litet rum med svag belysning. På väggarna hänger målningar som ser ut som drömmar: flygande stolar, träd med ögon, och en buss som kör genom en regnbåge.

“Det här är… speciellt,” viskar Emma.

“Speciellt är bra,” säger Tove och pekar på en katt med tre kronor på huvudet.

Emma går runt och tittar på allt. Hon känner sig både inspirerad och lite förvirrad. När hon följer en smal korridor råkar hon öppna en dörr som leder till ett förråd. Där inne står en kvinna och sorterar små tavlor i lådor.

Kvinnan tittar upp och ler.

“Hej. Du är inte vilse, eller hur?”

“Jo… kanske lite,” säger Emma och skrattar nervöst.

“Jag heter Agnes,” säger kvinnan. “Jag är curator här.”

Emma presenterar sig och berättar att hon är nybörjare på att måla.

Agnes nickar långsamt, nästan poetiskt.

“Du behöver inte måla det du ser,” säger hon. “Måla det du känner.”

Orden träffar Emma på ett sätt hon inte förstår helt.

“Det låter svårt,” säger hon.

“Det är svårt,” svarar Agnes. “Men också viktigt.”

Agnes ger henne en liten papperslapp med ett citat skrivet för hand: “Färger är tankar som inte vill vara ord.”

När Emma kommer tillbaka till gruppen frågar Rami: “Var var du?”

“I ett förråd… tror jag,” säger Emma. “Och jag träffade någon som heter Agnes.”

Lars lyser upp. “Ah! Agnes dyker upp ibland. Hon är lite mystisk.”

På vägen hem håller Emma papperslappen i handen. Hon känner att något har förändrats, som om en ny dörr har öppnats i hennes kreativa värld.