Kapitel 7 – En stressig morgon

Kapitel 7

Listen to the Story

Emma vaknade av att solen låg rakt i ansiktet på henne. Hon blinkade några gånger och tittade på klockan.

08:27.

“Nej. Nej nej nej!” sa hon högt och kastade av sig täcket. Hon skulle ha varit på bussen för sju minuter sedan.

Hennes väckarklocka låg tyst på nattduksbordet.

“Varför ringde du inte?” mumlade hon och slog lätt på den, som om den kunde svara.

Hon slängde på sig kläder, borstade tänderna i rekordfart och försökte samtidigt hitta sitt busskort.

“Var är du? Var är du?” sa hon och öppnade alla fickor i jackan. Till slut hittade hon kortet i sin sko.

“Varför…? Okej, ingen tid att tänka.”

Hon sprang ut ur lägenheten och ner för trapporna. När hon kom ut på gatan såg hon bussen vid hållplatsen.

“Vänta!” ropade hon och började springa. Men dörrarna stängdes och bussen körde iväg.

Emma stannade och lutade sig mot en lyktstolpe.

“Perfekt. Verkligen perfekt.”

Hon tog nästa buss, som naturligtvis fastnade i trafiken. När hon äntligen kom fram till jobbet var klockan 09:12. Hon gick snabbt in och försökte se ut som om allt var helt normalt.

Hennes chef, Karin, stod vid kaffemaskinen.

“God morgon, Emma,” sa hon. “Lite sen idag?”

“Ja… jag försov mig,” erkände Emma. “Min väckarklocka… eh… samarbetade inte.”

Karin log. “Det händer alla. Vi har ett kort morgonmöte om fem minuter. Hinner du?”

“Ja! Absolut!” sa Emma, även om hon fortfarande försökte få tillbaka andan.

Hon satte sig vid sitt skrivbord, tog några djupa andetag och kände hur pulsen sakta gick ner. Hon hann till mötet, och ingen verkade särskilt stressad över hennes sena ankomst.

När hon senare berättade om morgonen för Maja på lunchrasten skrattade Maja.

“Du hittade busskortet i skon? Varför då?”

“Jag vet inte!” sa Emma. “Jag måste ha lagt det där igår när jag bar in matkassarna.”

“Det är ändå imponerande,” sa Maja. “Du är officiellt en riktig stockholmare nu. Du har missat din första morgonbuss.”

Emma skrattade och tog en klunk kaffe.

“Jag hoppas det inte blir en vana.”